Allt jag velat säga...

...som aldrig blev sagt.

Tiden har givit perspektiv som aldrig förväntades dyka upp. Förväntade perspektiv ekade med sin frånvaro med samma okunskap att släpa efter sig. Från att växa upp bland mossa och berg på ön gjord av is och eld, till att färdas med färja från land till land men hela sitt liv i en container. Det var då de första tankarna och drömmarna om framtiden försvann och förblev mörka, nästa svarta, men inte för alltid. Rutiner och förväntningar som en gång var förutsägbart, blev otryggt och lätt rubbat och oförutsägbart, som vinden och regnet. Hur sätter man mål i en konstant flytt från hus till hus, stad till stad och land till land. 

Min uppfattning är att många människor som flyttat från sina hemländer söker efter sin tillhörighet i det nya samhället, landet eller livet. I mitt sökande söker jag efter "varför". Varför är jag som jag är, hur var min pappa som bor kvar på ön, hur är han idag? Hur var min fosterpappa som barn och varför var han som han var innan han dog? Vem var min mamma innan hon träffade mig?Varför känns det som att jag inte vet vem jag är innan jag vet svaret på dessa frågor? Mina kusiner, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder, är pusselbitarna i min jakt efter mig själv... jag letar efter mig, ibland jagar jag mig. 

Så till min älskade barn, för er skall jag finna mig, för när jag har funnit mitt "jag", eller mina "jag", så kan ni hitta perspektiv som ni aldrig förväntade er skulle dyka upp.